Sagornas ö

Harald Torgilsson stod inne i ankomsthallen på Keflaviks flygplats i Reykjavik och väntade på sin dotter Siws gäster. I ena handen höll han en skylt där det stod Emilia och Linus Pettersson med stora svarta bokstäver.

Han såg absolut inte fram emot att behöva ta hand om det för honom helt obekanta svenska lärarparet. Fortfarande hade han i färskt minne förra sommarens gäster.

Siw och hennes man var också lärare och de var medlemmar i en internationell organisation där lärare runt om i världen, utan kostnad, kunde byta bostad med varandra under hela eller delar av sommarlovet. Föregående år hade dottern bytt hus med ett par från England och de personerna hade klarat av att sova två nätter i huset, resten av tiden hade han och hustrun fått härbärgera dem.

Inom sig undrade han hur länge det svenska lärarparet skulle våga sova i dotterns hus.

Passagerarna från Stockholm började strömma ut i ankomsthallen. Harald viftade med sin skylt och suckade lite lätt när det unga paret fick syn på honom och leende och förväntansfulla kom skyndade emot honom.

Han suckade igen. Han hade verkligen försökt att övertala sin dotter och sin svärson att inte byta bostad en gång till men han hade talat för döva öron.

”Herr Haraldsson?”

Den unge mannen, som såg ut som sinnebilden av en riktig viking, lång, bredaxlad, blond och blåögd, sträckte fram handen till hälsning.

”Säg Harald, här på Island är vi inte så formella. Välkomna, har resan gått bra?”

”Ja det har den och vi ser verkligen fram emot att få tillbringa ett par veckor här på Island, sagornas egen ö.”

Emilia Pettersson skakade hand med honom. Hon var liten, späd och finlemmad med långt kopparbrunt hår och lite drömmande gröna ögon, hon var mycket söt.

Emilia betraktade den medelålders mannen, han gav ett mycket kraftfullt intryck, hans ansikte var väderbitet och hans glesnande hår och välansade skägg var grått men med stänk av den färg det engång haft, rött. Hon kände att det var något som tryckte honom.

”Jaha, då kanske vi ska se till och komma iväg. Borg ligger ungefär fem mil norr om Reykjavik”

De packade in sig i bilen och Harald styrde ut från parkeringen med Emilia bredvid sig på passagerarsätet. Hon fullkomligt bubblade av entusiasm och kommenterade allt hon såg. Harald kunde inte låta bli att smittas av hennes uppenbara gläd

 När de lämnat staden bakom sig och kommit ut på den breda snörräta landsvägen, gjorde plötsligt vägen en tvär gir runt en stor, svart lavasten. Efter ett par kilometer gjorde vägen ännu en tvär sväng runt en högrest lavasten.

Linus upphävde sin stämma ifrån baksätet.

”Varför har man inte sprängt bort de här stenarna, det måste ju ha blivit mycket dyrare att dra vägen runt dem än att ta bort dem? Dessutom utgör de en trafikfara.”

”Nej, det kan man verkligen inte göra. Vet ni inte att alverna, det gömda folket, har sin boning i lavastenar. Det skulle medföra en stor olycka att förstöra deras hem. Alverna ska man hålla sig väl med.”

”Du menar väl inte allvar, du driver med oss, eller hur.”

Linus skrattade gott.

”Jag är fullkomligt allvarlig. Just den här vägen var det ett amerikanskt bolag som projekterade och när de ville spränga bort lavastenarna gick de isländska vägarbetarna ut i strejk. Och som ni ser blev stenarna kvar.

Det är likadant när vi bygger våra hus, vi anpassar oss alltid efter alverna, ingen islänning vill utmana deras ilska.”

”Det låter ju helt underbart.”

Emilia strålade emot honom.

”När ni åker runt här på Island kommer ni lite här och var att få se pyttesmå hus, det är inga lekstugor för barn, det är alvhus. Det isländska namnet är álfhól och vi bygger dem åt våra alver. I Reykjavik finns också en särskild alvskola där man kan lära sig allt om alver. Jag rekommenderar er att gå på en av våra guidade alvvandringar, det kan bli mycket spännande. Om man har ett öppet sinne, vill säga.”

”Det måste vi göra Linus, eller vad säger du?”

”För mig låter det som om vi har hamnat mitt i ”Sagan om ringen”. Det finns väl inga orcher här, hoppas jag?”

Linus lät mycket sarkastisk.

”Nej, jag har aldrig träffat några. Däremot har vi både troll och havsmonster.

Men nu är vi snart framme. Ni hittar allt ni behöver i huset, min dotter har fyllt kylskåpet och nyckeln till familjens bil ligger på hallbyrån.

Min hustru Helga och jag bor bara ett stenkast bort om ni skulle behöva hjälp eller undrar över något.”

Harald parkerade framför en vit tvåvåningsvilla. Emilia och Linus klev ur bilen och såg sig nyfiket omkring. Framför dem bredde den glittrande Borgarfjorden ut sig, likt ett blått smycke omgivet av vidsträckta gröna ängar där ulliga får gick och betade i godan ro. Det var bedövande vackert.

Emilia tog ett djupt andetag, luften var klar som kristall, att andas här var som att dricka rent källvatten. En flock grå hägrar flög över deras huvuden, ut mot fjorden.

Harald pekade upp mot skyn.

”Ni vet väl att hägerns uppgift här på jorden är att föra de avlidnas själar dit där de hör hemma?”

Linus såg menande på Emilia, det började bli lite väl mycket av övernaturliga väsen och vidskepelse. Men en klok man valde sina krig och han ville inte stöta sig med deras närmsta granne.

”Nu ska jag inte uppehålla er längre, ni vill väl göra er hemmastadda i huset och komma i ordning. Här är nyckeln och som sagt, jag bor i huset där borta om det är något.”

Harald räckte över nyckeln, satte sig i bilen och körde iväg.

Han hade sett Linus blick och känt hans tvivel men han hade också lagt märke till att Emilia hade gröna ögon, samma färg som havet i de djupa, hemlighetsfulla fjordarna.

Den unga kvinnan hade en alvs ögon. Kanske skulle hon klara av att bo i dotterns hemsökta hus. Det skulle bli mycket intressant att se.

När Linus och Emilia låste upp den gröna ytterdörren och klev in i hallen drabbades Emilia av en ögonblicklig känsla av igenkännande, som om hon hade varit här tidigare, som om hon huset redan kände varandra.

Tillsammans gick de på upptäcktsfärd. På bottenvåningen fanns kök, ett vardagsrum med en stor öppen spis, inbjudande soffor och fåtöljer och också ett arbetsrum med välfyllda bokhyllor. På övervåningen var tre sovrum och ett badrum inrymda och nere i källaren fann de en tvättstuga, matkällare och förråd.

Dagen var redan sent liden när de hade packat upp och Linus började med middagen.

Emilia gick ut på trappan och såg ut över det vackra landskapet som vilade i den blå skymningen. En rörelse i ögonvrån fick henne att vrida på huvudet.

På en bänk invid husväggen satt en äldre man, han var helt skallig men han hade ett yvigt rött skägg. Han var klädd i en brun långskjorta av lin som hölls samman av ett brett bälte, bruna byxor och en pälsbrämad mörkblå mantel, vid hans sida låg ett brett svärd. 

Han reste sig upp nickade åt henne och gick sedan med raska steg därifrån.

”Hallå där, vänta lite, vem är…?”

Men mannen var försvunnen, som genom ett trollslag var han borta.

Emilia ruskade på sig, hade hon inbillat sig att hon sett mannen, hade skymningen spelat henne ett spratt?

Innan resan till Island hade hon läst de isländska sagorna, bland annat den som berättade om Egil Skallagrimsson och hans ätt. Vikingen Skallagrimsson som bott här vid Borgarfjorden på 900-talet och vars blodiga livsöde och berömda kväden nedtecknats av hans ättling Snorre Sturlasson på 1200-talet.

Var det den fruktade vikingen Egil som hennes livliga fantasi lyckats frammana?

Det skulle i så fall inte ha varit den första gången som hon tyckt sig se det som ingen annan såg. Erfarenheten hade lärt henne att det oftast var säkrast att hålla tand för tunga med det hon sett. Visserligen brukade Linus inte tycka att hon var galen när hon berättade om sina syner med mannen med det röda skägget och det skarpslipade svärdet kanske hon inte borde berätta om, inte ännu i alla fall.

De åt sin middag i det hemtrevliga köket och satt sedan och myste framför en sprakande brasa i den öppna spisen. När elden falnat gick de till sängs.

Innan de somnade gjorde de upp resplanerna för nästa dag. Först skulle de bege sig till Thingvellir, där det första tinget på Island hållits år 930.

Plötslig hörde de hur ytterdörren öppnades och stängdes med en smäll, sedan ljudet av tunga steg nere på bottenvåningen. Förskräckta tittade de på varandra innan de rusade upp ur sängen och nerför trappan.

”Hallå, är det någon där?”

Linus försökte låta morsk. Ingen svarade. Stegen hade upphört, det var alldeles tyst i huset. Hand i hand sökte de igenom varje vrå i huset, de kände på ytterdörren och källardörren, de var båda låsta.

Emilia kom att tänka på den skallige mannen som hon sett sitta utanför huset men hon sade inget till Linus. Det oförklarliga skrämmer och Linus behövde inte bli mer uppskrämd än han redan var.

Till sist gick de och lade sig, det fanns ingen främmande person i huset. Uttröttade efter en dag full av nya upplevelser och intryck somnade de.

När vargtimmen inföll, den timme på dygnet när själen är som mest sårbar, stod drömmarna och väntade på dem.

Det luktade rök, stekt kött och otvättade kroppar inne i eldhuset där trälarna var i färd med att förbereda kvällsvarden. Vigdis höll ett vakande öga på sitt tjänstefolk när hårda dunkningar på porten varslade om att någon pockade på att bli insläppt.

När hon öppnade såg hon till sin förvåning att det var en avlägsen släkting vid namn Torolv som stod därutanför. Hon tog vänligt emot honom, bjöd honom in i skålen och där frågade hon honom om hans ärende. Han berättade att han hade blivit bestulen på sin del av en fiskefångst av en man vid namn Halle, en man som tillhörde en mäktig ätt. För att bevara sin heder hade han som straff dräpt denne Halle, huggit huvudet av honom.

Blodshämnden krävde nu att Halles bror, Ingjald, i sin tur måste dräpa honom. Därför hade han flytt hit till gården Goddastad för att be sin släkting Vigdis om hjälp och beskydd. Han hade ingen annan som kunde bistå honom och det var ju allmänt känt att här på Goddastad var det Vigdis och inte Tord, hennes vekling till man, som bestämde.

Vigdis tvekade inte trots att hon förstod att om hon hjälpte Torolv skulle det kunna leda till blodspillan.

”Du är min släkting Torolv och min heder kräver att jag bistår dig även om min man kommer att vara av en annan mening. För säkert är att Ingjald och hans män kommer att söka efter dig här på gården. I natt får du hålla dig dold i ett av våra uthus.

Jag ska tala med min man och berätta för honom vad du har gjort och att jag också har lovat dig en fristad här på Goddastad över vintern.”

Ett förtvivlat skrik slet Emilia ur drömmen. Vi hennes sida fäktade Linus vilt omkring sig, som för att komma undan en fiende.

”Linus vakna.”

Emilia ruskade sin man. Han satte sig häftigt upp, han var genomsvettig.

”Lugna dig vännen, det var bara en dröm.”

Linus stirrade på henne, han såg vettskrämd ut. Emilia slog armarna om honom, höll honom hårt.

”Det var fruktansvärt Emilia, så verkligt. Det var som om jag var där, jag kände den vidriga lukten av blod. De främmande männen kom på ett skepp, de överrumplade oss, vi hann inte hämta våra vapen. De överföll vår gård, dödade besinningslöst alla som kom i deras väg män, kvinnor, till och med små barn. Skriken, allt blod när deras skoningslösa svärd genomborrade mina fränders och vårt husfolks kroppar. Jag kan se det framför mig. Och värst av dem alla var deras anförare, en väldig man med skalligt huvud och ett illande rött skägg. De var plundrande vikingar Emilia.”

”Det var bara en dröm Linus, bara en dröm.”

”Ja men det kunde lika gärna ha varit verkligt, det var som en terroristattack man kan se på TV, den enda skillnaden är väl att i min dröm använde männen svärd och i våra dagar använder galningarna skjutvapen och bomber.”

”Försök och somna om nu Linus, klockan är bara fem.”

Emilia höll hans hand i sin tills hon hörde på hans djupa andetag att han hade somnat om, då steg hon upp.

I sin ryggsäck hade hon packat ner de fyra böckerna med de isländska sagorna. Hon tyckte sig vagt känna igen historien om Vigdis och Torolv från någon av de sagor hon läst och nu ville hon föröka hitta den för att ta reda på hur det gick för Torolv.

Klentroget stirrade hon på golvet i sovrummet, på den plats där hon ställt sin ryggsäck föregående kväll, den var borta.

På nakna fötter och i bara nattlinnet sökte hon igenom huset. I arbetsrummet, mitt på skrivbordet, stod hennes ryggsäck. Hon var tacksam för att Linus sov, det räckte med uppskakande händelser för hans del.

Medan hon bläddrade i sina böcker såg hon för sin inre syn, den skallige mannen med det yviga röda skägget som suttit på bänken utanför huset och hon förstod nu att det var Egil Skallagrimsson, skoningslös viking men också Nordens störste skald. Var det på den här platsen som hans hus, gården Borg, en gång hade legat?

Och medan solen steg allt högre upp över Borgarfjordens glittrande vattenspegel fann Emilia i Laxdalingarnas saga berättelsen om den starka Vigdis på Goddastad.

Vigdis som mot sin makes uttryckliga vilja lät sin släkting Torolv få en fristad undan sina förföljare. Men när våren kom tog hämnaren Ingjald upp jakten igen. Tillsammans med sina män anlände han till Goddastad där han blev väl mottagen av Vigdis man Tord.

Bakom Vigdis rygg träffade de båda männen en överenskommelse. Om Tord gick med på att utlämna Torvald skulle Ingjald betala honom tre marker silver för sin brors mördare.

Vigdis anade oråd och gav en av sina trälar, Asgaut, i uppdrag att varna Torolv som höll sig gömd i ett fårhus. Hon lovade att ge Asgaut fri om han hjälpte hennes släkting att komma undan sina förföljare. Det blev en mycket dramatisk jakt.

Emilia tänkte att den berättelsen skulle ha platsat i vilken modern actionfilm som helst.

Torolv och Asgaut flydde och med fara för eget liv kastade de sig ner i ett iskallt, strömmande vattendrag. Simmande tog de sig över till den motsatta stranden. Ingjald och hans män gav då upp förföljandet.

Emilia gick ut i köket och satte på kaffet medan hon läste slutet på historien.

Torolv kom undan, Vigdis höll sitt löfte till trälen Asgaut och gav honom fri. Hon gav honom också de tre marker silver som Tord fått av Ingjald som betalning för att förråda Torolv. Men hon förlät inte sin man hans svek utan begärde skilsmässa från honom och flyttade sedan tillbaka till sina egna fränder på gården Hvamm.

Emilia lade ifrån sig boken. Hon dukade en frukostbricka och bar upp den till sovrummet. Det var hög tid att väcka Linus. Thingvellir och sedan ett bad i den Blå lagunen, en av Islands många varma källor, stod på dagens program.

När Emilia och Linus körde in i Thingvellirs nationalpark och parkerade bilen satt de två svarta korparna och väntade på dem.

Fåglarna fixerade det unga paret med sina mörka stenkolsögon när de började sin vandring mot den plats där Islands första Allting haft sitt säte. Som på ett givet tecken lyfte de från den gren där de suttit och flög efter paret, först över deras huvuden och sedan på låg höjd alldeles framför dem, som om de velat visa vägen.

Linus duckade när han hörde de tunga vingslagen och korparnas hesa skrin.

”Herregud, ser du Emilia, det är korpar, eller hur? Är de inte lite väl närgångna. De där starka näbbarna är inget att leka med.”

Linus lade beskyddande armen om sin hustru.

”Glöm inte att vi befinner oss på sagornas egen ö Linus. Vem vet, de där vackra fåglarna kanske är Hugin och Munin, guden Odens egna korpar.”

”Jätteroligt, Emilia.”

Korparna fortsatte envetet att flyga ett par meter framför dem. De var först när de kom fram till den gamla tingsplatsen som de slog sig ner i ett träd.

Emilia och Linus bredde ut en filt i gröngräset och plockade fram en kaffetermos, muggar och några bredda smörgåsar.

”Känner du historiens vingslag på den här platsen, kan du föreställa dig vad som hände här för över tusen år sedan?”

Emilia läppjade på det heta kaffet.

”Vikingen Egil Skallagrimsson, han som bodde i Borg, förmodligen i närheten av det hus där vi bor, han agerade domare här.”

”Jag har ju inte din fantasi Emilia, för mig är det här bara en gräsplätt.”

”Du har inte läst Egil Skallagrimssons saga men det har jag. Du förstår, på sin ålders höst kom han hit, där vi nu sitter, med ett följe av åttio tungt beväpnade män för att genomdriva sin son Torsteins vilja och anspråk.”

”Jaha, och vad gällde det anspråket då? Av vad jag kommer ihåg från vad min gamla svensklärare berättade så slog islänningarna ihjäl varandra för minsta småsak.

Det påminner starkt om vad de kriminella ungdomsgängen i Stockholms förorter sysslar med i våra dagar, de skjuter ju ihjäl varandra för struntsaker.”

”Ja du Linus, likheten mellan då och nu är slående, man kan tycka att vi människor borde ha lärt oss mer på de här dryga tusen åren. Men tillbaka till Egil.

Han hade lämnat över släktgården, Borg, till sin son Torstein. Deras närmsta granne hette Onund och han hade också lämnat över sin gård, Anabrekka, till sin son Steinar.

Hänger du med?”

Linus nickade och tog en rejäl tugga av ostsmörgåsen.

”Nåväl, den här Steinar var en riktig bråkstake och Torstein och han blev snart ovänner.

Gränsen mellan deras ägor var av hävd en bäck som bar namnet Havslök. Söder om den bäcken, på Borgs ägor, fanns det fina betesmarker för boskapen. Bråkstaken Steinar lät medvetet sin boskap beta inne på Torsteins marker. Torsten påtalade intrånget men Steinar brydde sig inte ett dugg om det.

Den första sommaren som det här hände lät Torstein det bero men när samma sak upprepades även följande sommar slog Torstein ihjäl den träl som Steinar satt att vakta sin boskap. Men inte heller det fick Steinar att respektera gränsen mellan deras båda gårdar. Istället valde han att köpa en ny träl, en man som ägde väldiga kroppskrafter och han befallde honom att låta boskapen beta varhelst den ville. Och om någon skulle drista sig till att försöka mota bort deras djur skulle trälen med våld stoppa den personen.

Det var då den tredje sommaren som Steinar lät sin boskap beta på mark som inte tillhörde honom. När Torstein upptäckte det sökte han upp Steinars träl och slog helt sonika ihjäl honom med en yxa.”

”Vad var det jag sa, det är ju rena gangsterfasonerna. Den sicilianska maffian står sig slätt i jämförelse med vikingarna.”

”Vill du veta hur det gick med den här trätan?”

”Ja, ja.”

”Steinar stämde Torstein inför tinget för dråpet på trälarna och krävde halv fredlöshet för vardera mordet. När det blev dags att fara till tinget tog båda sidor med sig ett stort antal anhängare, det gällde nämligen att ha så många mäktiga bundsförvanter som möjligt på sin sida.”

”Du menar, att den starkaste vann. Den som skramlade högst med vapnen fick rätten på sin sida.”

”Ja det kan man säga. Och det är nu som Egil Skallagrimsson träder in på scenen.

Han och Steinars far, Onund, var gamla vänner och Onund berättade för Egil att han hade försökt förmå sin son att söka förlikning med Torstein, men utan framgång.

Däremot hade han lyckats övertala sin son att låta honom avgöra hur de skulle förfara vid tinget. Onund bestämde då att Egil Skallagrimsson ensam skulle få avgör tvisten mellan deras respektive söner.”

De båda korparna lyfte från den gren de suttit på, med ett skri svingade de sig upp mot skyn och började sedan cirkla över deras huvuden. Linus bröt bitar av sin smörgås och kastade iväg dem för att få korparna att avlägsna sig.  De stora fåglarna brydde sig föga om brödbitarna.

”Det här börjar nästan kännas lite obehagligt Emilia, vi kanske ska ta och packa ihop och ge oss iväg.”

”Jag tror inte att korparna vill oss något ont, deras närvaro känns snarare som en hälsning från en svunnen tid. Du vet väl att korpen under den hedniska tiden var en högt aktad fågel, en gudarnas egen budbärare. Men om du tycker att de är lite för närgångna så går vi härifrån. Men vill du inte höra Egil Skallagrimssons dom?”

”Jovisst, men den kan du väl berätta om medan vi går till bilen.”

Hastigt drack de ur den sista slurken kaffe innan de packade ihop sitt pick och pack och begav sig. Korparna följde alltjämt med, men nu på lite högre höjd.

Emilia fortsatte sin berättelse.

”Egil och Torstein och deras stora följe gick upp på tingsplatsen, det var där vi satt. Detsamma gjorde Steinar, Onund och deras män.

Egil tog ordet för att avkunna skiljedom. Han inledde med att påminna alla som samlats vid tinget om att hans far en gång skänkt marken där gården Anabrekka låg till Onunds släkt och att Onund och Steinar var väl medvetna om att gränsen mellan Borg och Anabrekka gick vid ån Havslök. När Steinar trots flera uppmaningar ändå inte respekterat gränsen utan hade fortsatt att låta sin boskap beta på Borgs marker hade Torstein all rätt på sin sida när han dräpte Steinars trälar. Ingen mansbot skulle därför utgå. Vidare hade Steinar med sitt handlande förverkat all rätt att få bo kvar på Anabrekka, hans mark skulle tas ifrån honom och han fick inte heller vare sig uppehålla sig eller bosätta sig på den här delen av Island. Om Steinar inte accepterade domen skulle Torstein, eller någon av hans män, ha rätt att dräpa Steinar.”

De hade kommit fram till bilen, korparna hade åter slagit sig ner i ett träd och fixerade dem med sina svarta ögon.

”Jaha, och jag antar att de efter den domen skildes som såta vänner.”

Linus satte sig i bilen och startade motorn.

”Nej, absolut inte. Ovänskapen fortsatte men Steinar drevs bort. Egil och Torstein gick segrande ur den striden.”

Emilia tog fram sin mobiltelefon och öppnade Google Maps för att få en vägbeskrivning.

”Du har väl inte glömt badbyxorna Linus. Nu ska det bli underbart med ett bad i den Blå lagunens trettionio gradiga vatten.

När de kom tillbaka till huset invid Borgarfjorden hade den blå skymningen börjat falla.

På bänken invid huset satt den skallige mannen med det yviga röda skägget och putsade sitt breda svärd. Och det var bara Emilia som kunde se honom. De nickade till varandra och Emilia såg att han log. Och plötslig kände hon att hon ville veta mer om den beryktade Egil Skallagrimsson och hon anade vem hon skulle kunna fråga.

”Jag går en sväng ner till Harald. Du kan väl ringa och ta reda på hur dags vi måste var på plats i morgon. Jag längtar verkligen efter att få rida på en riktig islandshäst.”

”Det ska bli, hälsa Harald.”

Harald och hans hustru Helga satt vid köksbordet och drack eftermiddagskaffe när de genom fönstret såg Emilia komma gående.

”Tror du att det är dags att bädda åt dem i gästrummet. De kanske har fått nog av Egil och hans påhitt nu.”

Helga småskrattade.

”Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag berättade ju för dig att den här unga damen har alvögon.”

Harald reste sig upp från bordet och gick ut på trappan för att ta emot Emilia.

”Tillhör du samma släkt som Egil Skallagrimsson?”

Emilia gick rakt på sak.

”Jajamensan, i rakt nedstigande led. Så du har träffat honom nu?”

”Ja, det har jag sannerligen gjort. Och nu skulle jag gärna vilja veta lite mer om din blodiga släkthistoria.”

”Javisst, min vetgiriga vän, det ska du få. Men först är det något jag vill visa dig. Kom med här.”

Harald stegade iväg och Emilia följde lydigt efter. De svängde runt husknuten och där, bara några meter från husväggen, stod en hög, mossbelupen lavasten. Harald lade handen på stenen.

”Det här Emilia är en alvsten, här bor tre generationer alver. Om du lägger örat intill stenen och lyssnar med ett öppet sinne så kan du kanske få höra dem.”

Hjärtat slog dubbla slag av spänning och förväntan när Emilia lade kinden mot den kalla, svarta stenen och andäktigt lyssnade in mot stenens innersta rum. Ett lyckligt leende spred sig över hennes ansikte.

”Alverna sjunger Harald. Det låter precis som ljudet från spröda silverklockor.”